Bakgården - Om Bakgården

HEM
QUIZ
FESTER
FACEBOOK
HITTA HIT
KONTAKT
LÄNKAR
OM BAKGÅRDEN

BAKGÅRDEN STORY
Del I 1990-2000

En kväll i februari 1990 var vi på en visning av Svanegatan 14 och vi hade sett ett antal hus den vintern. Kändes väl till en början som "ännu en visning" , men när vi gick upp på övervåningen och in det västra sovrummet och jag såg den fantastiska utsikten över hela Mölndal nåddes "point of no return". Sist jag hade varit med om maken till en sådan utsikt var på 70-talet från ett hotellrum i Las Vegas. Kanske inte lika många neonskyltar här, men detta var bättre och vi slog till.
Sista mars kom flyttlasset och jag kommer ihåg att en av flyttgubbarna sa "Fin utsikt, men den tröttnar du snart på." Efter 30 år är jag än mer fascinerad av den varje gång man går ut på altanen t.ex.! Altanen var för övrigt projekt nr 1 och den byggdes med en gång av proffs.

Tomten utgjordes av två sluttande etage (se karta) där den nedre bestod av tovigt gräs, fruktträd, bärbuskar och en häck (se ovan), inget mer. Den övre hade en gräsmatta söder om huset medan resten var lite träd o buskar och stampad jord/sand-yta. Första året fixade vi mest inomhus för att få det som vi ville, men 1991 satte jag igång med projekt 2, en terrass nedanför muren.


Mimmi och jag i arbetets begynnelse.



DAMMEN

Terrassen på nedre tomten blev snart klar och 1992 var det dags för nästa projekt DAMMEN! Som uppvuxen i ett hus i anslutning till en park med dammar, vattendrag, broar och vattenfall i Sala, hade jag länge väntat på att få göra min egen park i miniatyr och denna sommar sattes spaden i jorden för att förverkliga detta.


På bilden är jag klar med grävandet som gjordes för hand och det gäller alla projekt, någon grävskopa har aldrig förekommit på vår tomt. Som ni ser lämnade jag en upphöjning i mitten för fontänen. Närmast kameran syns ca 7-8 stenar upplagda och de var de ENDA jag träffade på under utgrävningen. Däremot var jorden full av krossade gamla pilsnerflaskor från 20-30-talet i olika stora skärvor, alla med mjukt avrundande kanter efter 70 års nedpressning i myllan. På den tiden hette våra södra grannar Märta och John varav Märta hade bott i huset sen barnsben. Deras köksfönster vätte mod vår nedertomt och Märta och jag pratade många gånger när jag jobbade där nere. Jag frågade henne om hon visste varför det var så mycket pilsnerflaskeskärvor i jorden? Jodå, hon berättade att när hon var barn bodde det en gubbe i vårt hus som tillsammans med sina kumpaner satt på muren och drack öl där de bara kastade tomglasen framför sig.


Nästa steg var att fylla dammen med sand så den s.k. butylduken fick ett mjukt underlag. Efter det las duken över sanden, som Mimmi hjälpte mig med och sen skottades mer sand ovanpå duken som då blev själva botten.




Därefter fylldes vatten på och det tog en vecka för sanden att sjunka innan vattnet blev klart. Under tiden jobbade vi med dammens avgränsningar



När hösten kom så såg det ut så här. Ni kan ana "ån" i bakgrunden som delvis är utgrävd men ej ännu ansluten till dammen vars vattennivå efter detta skulle sjunka något.

MINI-ÅN

Jag blev klar med dammen tidig höst 1992 och fortsatte direkt med att utforma en miniatyr-å. Tanken var att den skulle utgå från ett vattenfall från övertomten och sen via en krök runt vinbärsbusken sluta i dammen. För att hamna i nivå med dammen visste jag att jag måste gräva djupt i början av "ån", men eftersom jag inte stött på några större hinder när jag grävde dammen så trodde jag att det skulle gå rätt fort, men oj vad jag bedrog mig! Efter att ha grävt bort de första 30 cm som bestod av matjord stötte jag på pinnmo.


Detta är en jordart som består av stenar i olika storlekar och sand, allt mycket hårt packad av inlandsisen. Här gick det inte att gå på med spaden utan nu var det spettet som gällde och det tog ju sin tid. Det dröjde inte länge förrän jag stötte på sten nr 1 som till en början var orubblig och efter framgrävning skulle visa sig vara nästan en kubikmeter stor. Jag puttade den framför mig och la kilar under för att den inte skulle rulla tillbaka. På en dag hade jag rullat den ca en meter framåt och det var långt kvar till den kom upp på gräsmattan.


Rätt snart stötte jag på sten nr 2 som var en ännu värre motherfucker och jag tänkte denna måste jag dela på något sätt. Kom ihåg att jag i skolan hade läst att man förr när de första gruvorna kom till först eldade på berget och sen kylde av det var på det sprack. Jag gjorde upprepade försök men stendjäveln sprack inte! Efter kröken gick det som en dans att gräva slutet eftersom där var samma förutsättningar som dammen.


Min sista anteckning från 1992 var den 27/12 och då hade jag lagt ribbor i "ån" för att märka ut vattennivån, då hade jag grävt under fyra månader nästan varje helg, den sista tiden med bygglampor. Bilden är från våren efter.

Vintern som kom 1993 var kall och här åker Mimmi och Linnéa skridskor på den nya dammen

När man jobbat länge med en stor sten för att knäcka den med kilar, slägga, eld, vatten o.s.v. och man är domnad i slägg-armen efter två dagars nollresultat och det PLÖTSLIGT, knappt hörbart låter "krack" samtidigt som man ser en millimeterspricka tvärs över stenen, då är lyckan fullständig och allt slit är glömt! För då har stendjäveln spruckit och efter ett välriktat spetthugg faller den sönder. Det hände mig våren 1993 i åkröken, som gjorde att det sen bara var att täcka det hela med sand och butyl , alltså samma förfarande som med dammen.


Som ni ser på bild 18 så har dammen etablerat sig ganska bra på ett år. Jag hade på hösten varit i Mölndalsån innan den går i kulvert och plockat kaveldun och något som senare skulle visa sig vara svärdsliljor. De gula och vita näckrosorna tog jag från Horsika och med dem måste alla insekter som; virvelbaggar, ryggsimmare, dykare, skräddare m.fl. kommit, för dammen var full av dem samt fem inplanterade guldfiskar.


På bild 19 håller jag på att skarva butylduken med speciell gummimassa på tejp där vattnet ska rinna ner och fortsätta mot dammen. Jag fick tappa ur halva dammen för att kunna ansluta ån och skarva även där.


Sen fylldes allt på igen och bild 20 syns Mimmi, Linnea och hennes lillebror Erik spänt utforska det hela.


Bild 21 visar "åns" annektering där M & L badar någon vecka senare .


Här ser vi samma ställe året efter.


Strax nedanför vinbärsbusken är ån som djupast och där placerades pumpen till VATTENFALLET som från övertomten i två steg hade en fallhöjd på ca 3 meter.


FESTER 1997-1999


Sommaren 1997 bestämde vi oss för att öppna vår minipark för folk, den kallades då "MARIANNELUST". Vi arrangerade en fest tillsammans med våra grannar Monica & Peter på 12:an och bjöd in grannskapet & kompisar.


De flesta kom och jag hade något år tidigare byggt en lyckohjulsbod i sydvästra hörnet av nedertomten, till en privat fest som nu kom till användning som bar, döpt till "BILLIGA BAREN" och även som lyckohjul där man kunde vinna små flaskor och godis.


Hade också skaffat en riktig retro-enarmad bandit som matades med gamla tjugofemöringar, mycket uppskattat av ungdomarna.


På övertomten hade Peter Kihlbaum byggt en liten dansbana som nyttjades flitigt till förinspelad musik. Senare på kvällen hämtade en av grannarna ett keyboard och började spela. När klockan började närma sig ett och han inte verkade ha planer på att sluta så gick jag in i källaren och stängde resolut av strömmen till allt. En vink som många uppfattade och började dra sig hemåt. Men eliten stannade kvar vid groggbordet fram till sena småtimmarna. Vilda planer på att använda dammen till en "Miss Wet-t-shirt"-tävling förverkligades tack och lov aldrig.


Nästa år (1998) gjorde vi det igen, nu lite proffsigare med scen på övertomten med dansuppvisning av Mimmi & Nanna och rock´n´roll av mitt gamla avsomnade band "Diesel". Fram till 2003 hade vi minst en men oftast två fester varje sommar med med olika teman och div uppträdanden. Dessa bilder och program är från festerna 1997-99.

STUGAN

Första projekten var som sagt dammen och "ån". Sen 1995 tänkte jag att jag måste bygga en lekstuga till Mimmi & hennes kompisar.

Nordvästra delen av tomten, där det då bara gick en grusgång förbi några krusbärsbuskar tyckte jag var lämplig. Grävde ut lite och gjorde en s.k. torpargrund, vilket betyder att stugan står på en stenmur så att en luftficka mellan husgrund och markyta bildas för att motverka fukt.

Vi var väldigt inspirerade av korsvirkeshus i Danmark och de var ofta målade i gult och rött. Jag skapade detta genom att klä stugan u tvändigt med masonit som målades med gul färg blandad med grovkornig sand för att efterlikna rappning på sten och satte sen dit rödmålad läkt som korsvirke. Invändigt sattes det upp gipsskivor som sedan tapetserades. Jag skar gipsskivorna med kniv och så knäcktes de för att passa in.

Vid ett tillfälle tyckte jag bladet i min mattkniv blivit för slött, så jag bytte till ett nytt färskt blad. När det är gjort ska man skruva ihop kniven igen med en skruv FÖR HAND! Det gjorde inte jag, utan tog skruvdragaren. Skruven i kniven var inom någon sekund på plats, sen började kniven snurra som en propeller på golvet och skar av mig toppen på vänster tumme. Den hängde kvar i en liten tråd och blodet forsade. Fick tag i en handduk att vira om och så körde Marianne mig till akuten. Väl där stoppade de väl blodflödet men den behövdes sys fast. Bredvid mig låg en gubbe från Lindome som sluntit med motorsågen och nästan sågat av sig bena som all personal koncentrerade sig på. Hans anhöriga var väldigt upprörda, närmast i panik, men gubben själv upprepade lugnt "de ä ingen fara, de ä ingen fara" småskrattandes. Han kanske hade fått morfin. Kom hem sent på natten med fastsydd tumme och tog mig an stugbygget igen.

Vid den här tiden läste jag i tidningen om en kyrka där tornet renoverades och att man då hittade ett kopparskrin från när kyrkan var byggd på 1800-talet. Skrinet innehöll namnen på de som byggt, vad de tjänade och div. andra ör nutiden intressanta uppgifter. Jag ville inte vara sämre så jag skrev på ett papper vad vår familj hette, hur gamla vi var just då, vad vi gjorde och hur jag tänkte om livet 1995. Placerade det i en plastlåda med tättslutande lock och placerade det under golvet. Tog ingen kopia så jag vet inte exakt vad jag skrev. Men det kommer (den djäveln) som river huset en gång att få läsa, om man kan tyda 1900-tals handskrift då? Eller så kanske hen bara ska renovera golvet om 20 år och hittar det då.

Stugan bytte färg 2000 och tillbaka 2008. I år är utsidan i starkt renoveringsbehov, får hoppas att jag orkar det.

Fortsättning följer...